Sorg och sorgearbete

För en dryg vecka sedan bragtes två pojkar, åtta och fyra år gamla, om livet i Sigtuna. En vecka
i sorg. En vecka under hårt tryck. Men också en vecka med enormt hårt arbete. Ett arbete med att
trösta chockade barn och personal. Men också med att ta hand om alla de frågor som allmänhet
och media har ställt. Hur kunde detta inträffa?

Först av allt vill vi på kommunens vägnar uttrycka vårt djupa deltagande till alla som drabbats. Vi delar er sorg.
Vi känner starkt att i det här fallet finns bara offer. Det är en stor tragedi.

För vår del har det varit en sak som har prioriterats före allt annat den gångna veckan; att säkerställa att
kommunens krisarbete fungerar som det ska. I det arbetet har barnen i berörda förskolor och skolor varit viktigast.

På förskolan Karusellen och i S:t Persskolan, där barnen gick, möttes barn, föräldrar och personal med känslor
av sorg och bestörtning. Med hjälp av Elevhälsan och extraresurser satsade personalen på att helt och fullt möta barnens sorg, tankar och funderingar. Utifrån de krisplaner som finns upprättade agerades det med stort lugn och professionalism. När barnen gick hem hade de med sig ett brev till föräldrarna som berättade om hur förskolan
och skolan tagit hand om barnen denna tunga dag.

I Mariakyrkan och på Munkholmen har det funnits personal på plats för att stödja och samtala med sörjande. Företagshälsovården har funnits på plats på förskolan och skolan för att stötta enskilda och arbetslag. Vi vill
rikta ett varmt och innerligt tack till all personal inom skola, förskola, kommunledningskontor och socialtjänst
som gjort en mycket fin arbetsinsats denna svåra tid.

Parallellt med den akuta krishanteringen fanns, och finns naturligtvis fortfarande, den helt överskuggande frågan: Hur kunde detta inträffa? Vad har gått så fel? Kunde vi som medmänniskor gjort mer? Den pågående rättsprocessen kommer att ge en del svar på frågorna. Samarbetet med Polisen är etablerat. Vi välkomnar även de granskningar som Skolinspektionen och Socialstyrelsen ska göra om skolans och socialtjänstens roll. Därutöver kommer kommunen att låta en utomstående expert granska helheten. Arbetet måste bedrivas prestigelöst och
med stor ödmjukhet för komplexiteten i ett fall som det här.

När sorgen och förtvivlan är stor blir frågorna fler än svaren. Det är frustrerande för oss alla. Idag vet vi en del,
men långt ifrån allt. Därför vill vi också vara försiktiga med att dra slutsatser. Många frågeställningar måste också bedömas uti från en sekretessituation. Kommunen har efter bästa förmåga försökt att besvara de frågor som kommit. Trygghetschefen har varit kommunens utpekade talesperson.

All information som vi nu har tillgång till tyder på att det inte handlade om en lång problematisk familjesituation. Tvärtom. Personal i förskola och skola, grannar, vänner – alla vittnar om en varm, social och kärleksfull mamma som deltog i skolutflykter och utvecklingssamtal. Familjen har inte sökt hjälp hos individ- och familjeomsorgen
och inte heller sökt försörjningsstöd. Inga klagomål från grannar har inkommit till bostadsbolaget.

Även om inte alla svar står att finna, kommer vi tillsammans med kommunens förvaltning göra vårt yttersta. Behöver kommunens rutiner och arbetssätt ändras, ska vi se till att det blir gjort. Mitt i sorgen och det
ofattbara måste arbetet gå vidare.

Märsta den 26 september 2011

Anders Johansson. ​Lola Svensson
Kommunstyrelsens ordförande ​ Individ- och familjeomsorgsnämndens ordförande